Sedan drygt en månad tillbaka så har tiden helt stannat till och
ingenting kommer någonsin att bli sig likt här hemma på gården
igen...Min alltid så energifyllda svärmor Britta har
gått bort, endast 62år gammal.
Detta
kom som en blixt från klar himmel.
Veckan innan tränade hon för fullt
inför tjejvättern. Hon har levt ett
sunt liv, var vältränad och har alltid varit frisk och helt plötsligt lever hon inte längre bland oss.
Det är så fruktansvärt konstigt och jag tror fortfarande att vi alla är i
nån form av chock!!
Ingen av oss kan nog riktigt förstå att det här
verkligen har hänt. Man önskar hela tiden att allt detta bara är en ond
dröm, som man snart skall vakna upp ur.
Men man börjar nog så sakta att inse att den bittra verkligheten tyvärr faktiskt är just såhär.
Hade jag fått önska mig vilken svärmor
jag ville, så hade jag önskat mig Britta.
Hon har alltid varit så varm,
glad, givmild och kärleksfull.
♥
Igår skapade jag en ny rabatt hemma i trädgården till hennes minne.
Den fick en riktig hedersplats, på den lilla rundeln med flaggstången mitt framför vårt hus.
Rabatten består av: stäppsalvia, lavendel och små söta rosa rosor, det blev så vackert och doftar verkligen ljuvligt. Jag planterade även ner en massa pärlhyacintlökar,
som förhoppningsvis kommer blomma fint till våren.
Kantstödet utgörs av ett gäng tegelstensplattor på högkant, som jag bundit ihop med ett natursnöre.
Jag höll på en lång stund med planteringen igår, för att få det riktigt bra. Stundom med helt översvämmade ögon fulla av tårar och stundom med ett brett leende på läpparna och fina minnen i mina tankar.
Hela tiden så var mina kloka och fina colliekillar Diezel och Bamze med och höll mig sällskap. Det finns nog ingen människa i världen som kan ge en den trösten som ett djur kan när man är ledsen.
♥
Det är så svårt det här med döden, så svårt att acceptera, men det är ju det enda vi kan göra.
Egentligen är ju detta lika naturligt som att någon föds, men man vill ju inte att det skall vara såhär.
Allt är ju så definitivt och man är ju så fruktansvärt maktlös.
Det känns i alla fall som en tröst att veta att Britta har levt sitt liv varje dag.
Hon har alltid fått varit frisk, så hon har verkligen kunnat njuta av det goda i livet fullt ut.
Hon sköt aldrig upp något roligt till senare, utan såg till att leva livet
och göra det hon själv ville för stunden.
Det känns så skönt att vi vet att hon aldrig behövde ha ont.
Hon fick dö hemma, tittandes på sina vackra pelargoner,
och med ett leende på läpparna fick hon sluta sin dag.
Det är precis en sån död jag skulle önska mig själv, om jag fick välja.
-Enda felet med den här döden är att den kom alldeles alldeles förtidigt!!
-Jag vet att tiden alltid läker alla sår, men jag vet också att såren lämnar eviga ärr efter sig.
Saknaden kommer ju alltid att finnas med oss,
men på något konstigt sätt vet jag ju att vi kommer att lära oss leva med den.
♥
-Min älskade svärmor fattas mig, det är så tomt här hemma på gården utan henne.
Men jag kommer för alltid att minnas Britta som den glada, energiska, envisa, givmilda, varma och kärleksfulla människan hon var och hon kommer för alltid
att leva vidare i mitt hjärta.
// Ida
♥
